I Ed, i mellersta Dalsland, gifte sig Christina och Mika. Och även om det blev en lång resa dit och hem igen för mig, så var den helt klart värt ”besväret” Tycker om att köra bil, speciellt till ställen jag inte varit på förut.
Så stort tack Christina och Mika för att jag fick vara en del av ert bröllop!
En av fördelarna med att jobba som bröllopsfotograf är att man får komma till ställen man aldrig annars skulle ha fått se. Ställen som man aldrig skulle ha fått höra talas om. Jag har fått chansen att få resa till Berlin, till Sundsvall, till Värnamo, till Ystad, till Vänersborg, till Varberg, till Kinnekulle, till Skara, till Uppsala, till Borlänge och naturligtvis till Göteborg. Förbaskat kul!
Jag har fått chansen att få träffa en himskans massa goa människor också. Vare sig man ”bara” varit med under någon timme för porträtt eller under 17 timmar för den heldag, har man haft lika kul och tiden bara springer iväg. På vägen hem har man alltid ett leende på läpparna.
Tidigit på lördagsmorgen satte jag mig i bilen för att köra till Lysekil. Frida och Niclas hade bestämt sig för att gifta sig. Och jag var med som bröllopsfotograf. En heldag i Lysekil stod på schemat. Väderleksrapporten för dagen sa ömsom regn, ömsom sol. Och jo, så blev det också.
Vid 9-tiden kom jag fram till rätt adress i Lysekil, samtidigt som frisörerna och make up’en dök upp. Frisyr och smink skulle fixas och snart var alla närvarande igång med sitt. Frisyrer växte fram, smink lades och musiken flödade från högtalaren. Och bubbel dracks
Efter några timmar så gick färden över till Niclas, som befann sig i en lägenhet inne i centrala Lysekil tillsammans med diverse best man’s. Här gick det ”något” snabbare att göra sig i ordning Och man hade samma avslappnade känsla som hos damerna.
Vigseln hölls i Lyse kyrka. Vi skulle egentligen befunnit oss i kyrkoruinen strax jämte, men på grund av vädret blev det inomhus istället. Det var visserligen uppehåll nu, men gräset var fortfarande vått efter förmiddagens regn. Och så blåste det en del…
Festlokalen för dagen var Ålevik. Lätt att komma till (hyffsat lätt i alla fall) och med gångavstånd för gästernas nattboenden, även om några av dom hade lite ”ågren” över den branta backe man först behövde bestiga
Strax efter midnatt styrdes bilen hemåt igen. På vägen hem hade jag möte med en hare, en räv och några möss som sprang över vägen i mörkret. Och väl hemma hade Spotify återigen lyckats hitta en ny favoritlåt till mig – Believer med Myrath (hårdrock från Tunisien).
Stort tack Frida och Niclas för att jag fick äran att vara med under er dag!
En av fördelarna med att jobba som bröllopsfotograf är att man får komma till ställen man aldrig annars skulle ha fått se. Ställen som man aldrig skulle ha fått höra talas om. Jag har fått chansen att få resa till Berlin, till Sundsvall, till Värnamo, till Ystad, till Vänersborg, till Varberg, till Kinnekulle, till Skara, till Uppsala, till Borlänge och naturligtvis till Göteborg. Förbaskat kul!
Jag har fått chansen att få träffa en himskans massa goa människor också. Vare sig man ”bara” varit med under någon timme för porträtt eller under 17 timmar för den heldag, har man haft lika kul och tiden bara springer iväg. På vägen hem har man alltid ett leende på läpparna.
Mitt för året sista bröllop blev det mellan Emelie och Johannes i Hälleviksstrand, på Orust. Efter en riktigt varm sommar var det rätt skönt att temperaturen istället låg på en mer ”bröllopsfotografvänlig” nivå Lunkar man runt med 2 kameror hängades på axlarna under en dag, klädd i kostym, är det tyvärr lite småskönt om det inte är 30 grader + och stekande sol.
Men, över till bröllopet igen. Emelie, Johannes och jag möttes upp vid Barrevik för porträtten, innan jag åkte tillbaka mot Hälleviksstrand och de (brudparet alltså) klev på båten som tog dem till vigselplatsen/festlokalen, vilket förövrigt var Hälleviksstrands Främjande lokal.
Man märker av att man varit med på några bröllop nu. Vigselförrättaren dagen till ära har jag haft nöjet att stöta på 2 gånger tidigare (bland annat när Sandra och Pontus gifte sig i Kungsviken). Lite småkul ändå
Stort stort tack Emelie och Johannes för att jag fick äran att vara med under ert bröllop!
En av fördelarna med att jobba som bröllopsfotograf är att man får komma till ställen man aldrig annars skulle ha fått se. Ställen som man aldrig skulle ha fått höra talas om. Jag har fått chansen att få resa till Berlin, till Sundsvall, till Värnamo, till Ystad, till Vänersborg, till Varberg, till Kinnekulle, till Skara, till Uppsala, till Borlänge och naturligtvis till Göteborg. Förbaskat kul!
Jag har fått chansen att få träffa en himskans massa goa människor också. Vare sig man ”bara” varit med under någon timme för porträtt eller under 17 timmar för den heldag, har man haft lika kul och tiden bara springer iväg. På vägen hem har man alltid ett leende på läpparna.
Det låter kanske dumt, men varje gång jag får åka ner till Skåne för ett bröllop så blir jag lite extra glad Är bröllopet dessutom ute på Österlen (Sveriges Provence), vet man att man kommer få en hejdundrande naturupplevelse ”på köpet”! I like it alot, som den gode Jim Carrey sa i kanske världens bästa komedi Dum & Dummare!
Hur som haver. Denise och Robin gifte sig på Stockeboda gård (som för övrigt har ett litet ölbryggeri innanför väggarna), ett jäkla mysigt ställe om man frågar mig. Runt hörnet finns det ett gäng stugor för dom som vill sova över. Och eftersom det gården ligger lite avsides så stör man ingen heller. Bara att festa loss järnet alltså
Men den biten (fest-biten alltså) var jag inte med på. När middagen dukades fram, åkte jag tillbaka till hotellet (Gårdshotellet utanför Ystad) för en god natts sömn innan färden styrdes hemåt.
Hur stort tack som helst Denise och Robin för att jag fick äran att vara med under ert bröllop!
En av fördelarna med att jobba som bröllopsfotograf är att man får komma till ställen man aldrig annars skulle ha fått se. Ställen som man aldrig skulle ha fått höra talas om. Jag har fått chansen att få resa till Berlin, till Sundsvall, till Värnamo, till Ystad, till Vänersborg, till Varberg, till Kinnekulle, till Skara, till Uppsala, till Borlänge och naturligtvis till Göteborg. Förbaskat kul!
Jag har fått chansen att få träffa en himskans massa goa människor också. Vare sig man ”bara” varit med under någon timme för porträtt eller under 17 timmar för den heldag, har man haft lika kul och tiden bara springer iväg. På vägen hem har man alltid ett leende på läpparna.
Värme är kanske ordet som gäller som beskrivning på det här bröllopet. Värme mellan två människor som älskar varandra och (som så ofta under 2018) värme i luften. Men vi fick i alla fall en liten regnskur den här gången (Lagom till vi precis blivit klara med porträtten).
Stället som Johanna och Mat hade valt för festen, Villa Sjötorp, vart ju klockrent. Sicken utsikt ut över Havstensfjorden (tror jag det är i alla fall, dålig på fjordnamn) och Orust. Helt magiskt! Där hade man lätt kunna sitta av hela kvällen, om man nu inte hade haft som jobb att fota bröllop då
Jättestort tack Johanna och Mat för att jag fick nöjet att vara med under ert bröllop!
Borlänge har inte fått besök av mig tidigare (min erfarenhet av Dalarna har mest bestått av Orsa och sportlov på 80-talet). Men detta faktum är nog mer mitt ”problem” än det är Borlänges
Under en rätt stekande sol gifte sig Alina och Marcus i Torsångs kyrka, med efterföljande fest på Dalasalen i Falun. Just den här solen har varit rätt markant bröllopsåret 2018. Personligen föredrar jag lite svalare temperaturer när man ska fota bröllop
Hur stort tack som helst Alina och Marcus för att jag fick äran att vara med under ert bröllop!
En av fördelarna med att jobba som bröllopsfotograf är att man får komma till ställen man aldrig annars skulle ha fått se. Ställen som man aldrig skulle ha fått höra talas om. Jag har fått chansen att få resa till Berlin, till Sundsvall, till Värnamo, till Ystad, till Vänersborg, till Varberg, till Kinnekulle, till Skara, till Uppsala, till Borlänge och naturligtvis till Göteborg. Förbaskat kul!
Jag har fått chansen att få träffa en himskans massa goa människor också. Vare sig man ”bara” varit med under någon timme för porträtt eller under 17 timmar för den heldag, har man haft lika kul och tiden bara springer iväg. På vägen hem har man alltid ett leende på läpparna.
